Kühlschrank

Det är tyska och betyder kylskåp. Det här inlägget kommer nämligen att handla om det.

Det slog mig nämligen att om man inte slår igen dörrn riktigt så slocknar lampan efter en stund. I bruksanvisningen står att läsa att sålunda är det konstruerat för att spara ström.

Då undrar man ju genast följande - hur många Gigawattjävlar drar en sån där sketen liten lampa egentligen? Kan inte vara så många det inte, jämfört med hur mycket skåpet drar när det försöker kompensera för den öppna dörrn. När man sen ska upp och pissa kvart över tre och det är kolsvart så hade man ju genast märkt att det var nåt som lyste och kunnat åtgärda det. Om det inte vore för att lampjäveln har slocknat.

Vore det inte bättre att lampan började blinka och skåpet ula som fan efter 5 min? Då fick man ju en chans att stänga dörrn och slapp få maten förstörd? Hur tänkte ärade Herr Kylskåpsfabrikör där egentligen?

Han är väl i maskopi med Vattenfall.

Den jäveln.


Eddie Meduza – Strömmen Finder Vägen

Stiltje

Här händer det inte så mycket. Jag har har ett ämne i bakhuvet som jag kommer att ta upp lite senare, måste fnula lite mer på det hela bara.

Under tiden kan jag väl berätta att det har varit både jul och nyår. Jag åkte hemöver en sväng medelst tåg, jag gillar att åka tåg. Återresan gjordes med samma transportmedel. Med oss på resan hade vi fyra donnor i 16-17-åldern som inte var tysta en sekund. Mellan Insjön och Leksand utbrister en av dom "Men det är ju flera mil mellan husen här uppe!". Tur dom inte skulle vidare från Mora till Sveg, då hade dom börjat gråta.

Bytt bil har jag gjort också. Jag har väl kikat efter bil de senaste...jamen typ 5 åren, men det har väl aldrig dykt upp nåt som känts försvarligt. Nästan 14 år med en och samma bil sätter ju sina spår också och listan på borde/måste-snart-åtgärdas-saker växte sig allt längre. Som en blixt från klar himmel uppenbarade sig en liten silverfärgad korean i Ljusdal, dvs lämpligt avstånd, bara ca 10 mil (jo jag har nog blivit norrlänning på heltid, tackar som frågar) så jag åkte till Älta i några dagar och sen gjorde jag slag i saken.

Hade inget minne av hur det var att köpa bil men allt gick enligt planerna. Det går bra nu, kompis det går bra nu. Att det sen känns som att man sitter på taket betyder nog att man sitter högt och bra i den som standard, men mitt nedsuttna Nissan-säte där man såg fjädrarna under tyget och således satt nästan på golvet, gör väl sitt till också. Man får vänja sig.

När jag åkte ut från gårdsplanen hos bilhandlarn skulle jag bromsa lite lätt. Höll på att skicka både mig och sällskapet i framrutan. Det kanske är standard, vad vet jag, men de slitna skivorna jag var van vid gjorde väl sitt till också. Man får vänja sig.

På den här behöver man inte använda nyckel heller. Man trycker på en knapp och så vips, så är bilen upplåst. Tanklocket öppnas med en spak inuti. Rena rymdskeppet. Man får vänja sig.

Helgen har spenderats i öldrickandets tecken med Eklund som sällskap. Gick åt en och annan irländsk kaffe också men det behövdes för att få upp värmen. Börjar tro att att han har eskimåpåbrå...

Såg slutet på dokumentären om Johnny Cash också och fastnade för en låt som jag inte riktigt hittar med herrn själv, men Marty Stuart's version går inte av för hackor den heller.


Marty Stuart – Walls Of A Prison